Dag 3 - Introduktion i Kibera

Som komplettering till den här bloggen kan man läsa på Raoul Wallenbergskolans hemsida, . Där skriver varje dag ett par av högstadieeleverna.

Vi åt frukost vid kl 8:00 och gav oss av mot slumområdet Kibera kl 8:30 ungefär. I Kibera besökte vi Wayo-wayo där vi möttes av en muntlig presentation dels av Monica (infödd) och dels av Petter som är ordförande i organisationen Global Relation. Petter har tillsammans med kollegorna på Wayo-wayo nu startat upp en fritidsverksamhet på eftermiddagarna - för läxläsning och umgänge med jämnåriga.

Duktiga Wayo-wayo dansare.

Efter presentationen fick vi uppleva en hopsatt ceremoni med dans och sång som några 13-16 åringar framförde. Upplevelsen var att vi blev glada och imponerade av hur taktfasta och synkade alla rörelser var.

Vy över Kibera-området i Nairobi.

Mot slutet bjöds även vi med i dansandet. Simon (förra årets filmare) presenterade sig liksom William, sprinter, som har besökt RWS i Bromma. Ungdomarna var redan indelade i tre grupper och jag, Tiina och David gick tillsammans med grupp 3. Simon var med som guide under vår "slum-walk", promenaden i slumområdet som innebar att vi gick genom trånga gränder och förbi myllret av barn/vuxna. Vi hade också med oss en kille från Tasmanien/Australien (här som volontär), en kille som filmade samt en av dansarna, Eugene (Juw) 14 år, som tog med våran grupp hem till sitt. Han bodde en trappa upp, mycket ovanligt i det här området, med sin mamma, pappa och fem syskon. Rummet som de samsades om kändes inte större än ca 12 kvadratmeter. Huset hade plåttak, plåtväggar och trätrappan var smal och ojämn. När vi gick uppför trappan och genom den smala korridoren fick vi ducka för blöt tvätt. Totalt bodde sex familjer i det huset. Toalett fick de uppsöka någon annan stans och då betala för varje besök. Vi förstod att alla toabesök görs inte på de toaletter som finns... Mamman Roselynn verkade nöjd och glad med sin situation. Roselynn sa att hon inte hade något arbete men att hon var en "business woman" och sålde saker i ett marknadsstånd längs gatan intill. Hon var glad att vi kom på besök och ännu gladare när hon fick en summa pengar som extratack.



Alla mindre barn som fick syn på oss västerlänningar ropade "How are you?" och på några ställen stod de i klunga och mässade den meningen - kändes som starten på en rapsång! Under promenaden fick vi se upp var vi satte fötterna och ändå fick Tiina bajsstänk på sina byxor. Bitvis kändes det som vi gick på en soptipp - soporna läggs där det finns plats. Totalt kändes det ändå som en trevlig upplevelse att få inblick i de här människornas boende och vardag - tack vare glädjen som människorna utstrålar trots allt.



Lunchrestaurangen - vägg i vägg med vårdcentrat.

Marcys förskola vid vårt första besök.

Alla tre grupperna strålade samman vid Wayo-wayo för att gå till en lokal lunchrestaurang en liten bit bort. Där åt vi gemensamt typisk afrikansk mat - ris, köttstuvning, chapati-bröd i olika kompositioner. Brödet kan jämföras med kolbullarna man kan äta vid kolmilorna i Sverige. Gott! När vi ätit gick vi tillsammans med Marcy till hennes förskola som fått nya lokaler. Det innebar ett stort öppet rum i en enkel byggnad av plåt. Där träffade vi några små barn som var 3-4 år och ett par mammor som hade med sina knappt ettåriga barn. Rummet var väldigt enkelt med jordgolv och väggarna var nästan helt tomma. Några planscher fanns ändå och vi kommer bidra med lite på måndag och tisdag då vi ska vara hos Marcy. Det var första dagen för vårterminen som förskolan var öppen efter juluppehållet och det var bara 10 barn som kommit. Nästa vecka tror Marcy att det kommer vara ca 25 barn på plats. När Marcy började ge barnen deras ryggsäckar förstod vi att det vara dags att gå - dagen avslutades så och vi gick tillbaka till lunchrestaurangen. Där hämtades större delen av gruppen upp av bussen medan jag och Tiina följde med Monica till Wayo-wayo. Vi hade bokat in för ett studiebesök under eftermiddagen. Innan bussen kom passerade ett demonstrationståg på gatan - de visslade i visselpipor och hojtade högljutt. Kändes lite som en afrikansk variant på förstamajtåget i Sverige. Det är val på gång här i Nairobi och de propagerade för "sin" kandidat.


Snigel och Anke har här utsikt över Kibera-området.

På väg till Wayo-wayo kom vi ikapp Marcy med väninna som också kom till Wayo-wayo så jag pratade en stund med Marcy där. Vi kunde landa och skriva om förmiddagen i Ww:s danslokal och en liten tjej, Charlie 8 år kom in till oss. Jag visade henne och gav henne en knappleksak ( likadan som vi gjort på Orion i Skövde), så mysig och trevlig! Det var bara hon som dök upp för ungdomarna var inte på ingång riktigt än så vi blev hembjudna till Monicas hem där hon har flera inneboende - exempelvis Petter, Tasmanien-killen och en svensk tjej Vera. Vi drack lite kaffe och hade trevligt. Några bilder på Kibera lite uppifrån kunde vi ta också där Anke och Snigel fick vara med.

Kanske första kontakten med en gitarr?

Därefter var vi på Wayo-wayo en stund och spelade lite olika instrument. Jag fick en tvärflöjt i handen och kunde lirka fram "Visa i midsommartid". De hade tre olika flöjter men av olika kvalite, ett piano, en gitarr, flera trummor, tre euphonium, en klarinett mfl instrument. Instrumenten hade skänkts av musikstudenter och de afrikanska ungdomarna spelade gärna. Några var riktigt duktiga!
Petter ringde efter en taxi och killen som kom var riktigt trevlig. Vi gav Wayo-wayo en plastmapp med lite information om de svenska årstiderna tillsammans med lite vackra bilder och tackade för besöket var jättetrevligt! Vi fick en skumpig men rolig färd tillbaka till Sandavy Hotel.

Uppfräschning, information om morgondagen, middag och vila blev det på kvällen.
Imorgon, dvs torsdag, ser vi fram emot andra intressanta besök.
God natt!